by Michael S. Kaplan, published on 2005/07/28 03:01 -04:00, original URI: http://blogs.msdn.com/b/michkap/archive/2005/07/28/aimemann-sv-se.aspx
I en viktig låt på hennes hett efterlängtade nya album, ställer Aimee Mann den eviga frågan: ”How Am I Different ?” Då är bedårade fans, beundrande kritiker och hennes väl valda musikerkollegor benägna att svara: Låt oss räkna sätten.
Hon blev först känd när hon försökte undvika att underkasta sig en arrogant pojkvän i Til Tuesday`s ”Voices Carry” och har inte blivit mer lättanpassad under åren – minst av allt med Bachelor No. 2, hennes tredje soloalbum och första independent utgåva. Mann köpte faktiskt tillbaka albumet från sitt förra skivbolag, Interscope Records, istället för att samtycka till deras krav på att kassera delar av det till förmån för att spela in mer hitradio-vänligt material. Det kommer inte som någon överraskning för hennes fans att de nya låtarna nästan verkar profetiska när det handlar om den här sortens kamp. Det är popmusik om känslomässiga lågvatten och höga moraliska ståndpunkter, försedd med våldsam besvikelse och bara halvt förminskad idealism, kompenserad med lite galghumor och en hel del galant melodicitet. Här, som ni säkert håller med om när ni lyssnar på kompromisslösa sånger som ”Nothing Is Good Enough” och ”Calling It Quits”, är en artist som bara ber om att få vara annorlunda.
Trots att hon satt sig själv i huvudrollen i ”Fall Of The World`s Great Optimist”, har Mann aldrig precis blivit känd för sina Polyanna-attityder när det handlar om kärlek, livet eller musikindustrin. Men tanken på att släppa en skiva på hennes egna villkor, efter år av kamp emot bokstavligt talat enkelspåriga bolagschefer, har gett henne en musikalisk nytändning.
”Jag gillar verkligen tanken att vara en professionell musiker – att jag har ett jobb som jag är bra på och en bra arbetsmoral. Jag får en jättekick av det” säger hon entusiastiskt. ”Det är roligt att jobba på ett yrkesmannamässigt sätt, men med ett känslomässigt mål”. Att skriva en låt, är för henne, ”som ett korsord med ett hemligt meddelande på slutet”.
Som den gamla kampanjen sa, stoltheten är tillbaka. ”En av anledningarna till att det är så frustrerande att handskas med människor på skivbolag som försöker driva dig i en riktning som du inte är komfortabel med är att de försöker få dig att göra saker du inte är bra på. Att posera för bilder och videor och mingla på fester är det jag är sämst på. Men att skriva texter och sätta ihop låtar och spela in dem – det är den del jag är bra på. Att hindra det och att sedan uppmuntra mig till att göra det jag bara kan vara medioker på är väldigt uppstressande.”
Med tanke på hennes frustration med vissa skivbolagschefer i det förflutna, är det inte svårt att se dubbla budskap i en del av dessa ballader om förmodade omintetgjorda romanser. Som skribenten Jonathan Van Meter noterade i en New York Times-artikel nyligen, ”Mann är känd för att skriva smarta, besvikna kärlekssånger som också kan ses som en fördömelse av musikindustrin.” Hon erkänner att ”Nothing Is Good Enough” hade sin grund i en diskussion med en person på hennes senaste skivbolag som ville höra några hitlåtar, men den kom också lika mycket från en diskussion med en vän som retade sig på att inget hon gjorde gick att jämföra med hennes pojkväns förväntningar.
”En låt som bara handlar om mig och ett skivbolag skulle vara enbart tråkig, men det är aldrig så,” påpekar hon. Jag tycker att folk hamnar i vissa situationer oavsett om det är i förhållanden, vänskap eller arbete. Och den typ av situation som jag fortsätter att hamna i som är frustrerande och plågsamma för mig personligen upprepas på många olika ställen. Det är därför som det är så lätt för mig att dra paralleller mellan förhållanden och musikindustrihändelser, det är ett förhållande också. "Hjälp, jag är i ett förhållande med någon som vill ha någonting av mig som jag inte kan leverera"- alla vet hur det är att vara i den situationen, och det spelar ingen roll vem det är, det är alltid samma smärta.
I den skarpa texten i ”Nothing Is Good Enough” finns raden, ”Inte ens när de är som värst kan kritikerna kritisera det du gör…” Inte för att hon nödvändigtvis vet, kritikernas krets är inte en plats där hon mött så mycket av förkastande. Även om en del journalister var snabba att döma ut `Til Tuesday som ett MTV-skapat fenomen – något som kanske handlade mer om deras frisyrer än om själva musiken – de flesta recensenter vaknade ungefär då 1989 års Everything`s Different Now släpptes, bandets tredje och sista album på skivbolaget Epic.
Hennes solodebut på Imago, Whatever, förstärkte kritikernas kärlek till Mann, även om de mest översvallande hyllningarna dröjde till 1996 års I´m With Stupid på bolaget Geffen. David Thigpen på tidningen Time kallade Stupid "ett av de mest slagkraftiga popalbumen detta år, fyllt med balanserade minimästerverk på tre minuter”, med tillägget ”Mann har samma skicklighet som stora låtskrivare som Paul McCartney och Neil Young har: förmågan att skriva enkla, vackra omedelbart engagerande låtar.” Entertainment Weekly´s Chris Willman, som genom att räkna Stupid som en av de viktiga skivorna på 90-talet, beskrev Mann som ”en av rockens mest elegant talangfulla låtskrivare, med ett välanpassat psykologiskt skarpsinne till sina kraftfulla avfärdanden som vilken arg ung kvinna som helst skulle bli avundsjuk på. Bitterhet, ånger och anklagelser har aldrig låtit vackrare eller smartare.”
Under sommaren 1999 – medan hon väntade på att köpa tillbaka Bachelor No. 2 från Interscope efter att det bolaget tappat intresset i de flesta av deras mindre framgångsrika artister i samband med Universal sammanslagningen – genomförde Mann en småskalig turné på öst- och västkusten, hon gjorde också några viktiga Lilith Fair-spelningar, och fick många lovord för sitt nya material på vägen. När New York Times` Ben Ratcliff recenserade hennes show på Tramps hyllade han ”hennes förmåga att skriva storstadspoplåtar, melodiskt rika och fulla av välanvända uttryck anpassade till vassa rimmande verser". På websiten Salon, skrev Stephanie Zacharek att Mann ”aldrig har låtit bättre; hennes röst var både sammetslen och klockren. Det nya materialet som hon presenterade är i linje med det på hennes tidigare skivor i fråga om hantverk, sköna sound och välformulerade texter.”
Hur har vi hamnat här i dating-spelet?
Det började när Mann bildade sitt första band, the Young Snakes, efter att ha hoppat av the Berklee School of Music i början av 80-talet. Efter att det punkiga gänget splittrats bildade hon tillsammans med Michael Hausman, som också lämnat Berklee, Joey Pesce och Robert Holmes 'Til Tuesday 1982, med en mer poppig inriktning. Snart vann de en talangtävling i Boston, fick kontrakt med Epic och deras debutalbum Voices Carry sålde guld inom sju månader, mycket tack vare stor exponering på den då unga kanalen MTV.
Trots att deras genombrottslåt handlade om en kvinnas frihet att uttrycka sig, blev detta egentligen inte verklighet förrän på 'Til Tuesdays andra album, Welcome Home, när Mann började skriva de flesta låtarna själv. Bandmedlemmar hoppade av och på sista plattan Everything's Different Now återstod bara hon och Michael Hausman, som sedan lämnade trummorna och blev hennes manager. Början till slutet var antagligen när Epic bad henne att skriva låtar med Diane Warren. I stället valde hon att samarbeta med t ex Jules Shear och Elvis Costello, som ansågs vara mindre kommersiella.
Aimee startade sin solokarriär på Imago Records, som skulle visa sig vara ett fallfärdigt bolag när Whatever släpptes. Medan Imago var handlingsförlamat i flera år, lyckades hon bli fri från kontraktet och få Geffen att släppa hennes nästa album I'm With Stupid, producerat av Jon Brion. Men det var faktiskt Giant Records som såg till att många radiostationer spelade en av skivans mest populära låtar, den Squeeze-klingande That's Just What You Are, som först dök upp på Giants soundtrack till Melrose Place. Andra soundtracks där man kunnat höra Aimee Mann är Jerry Maguire (regissören Cameron Crowe tillhör hennes största fans), Cruel Intentions och Sliding Doors.
Hon hörs, minst sagt, ännu mer ofta i en nyare film, Magnolia, Paul Thomas Andersons uppföljare till Boogie Nights, som hade USA-premiär julen -99. Anderson har sagt att han ville använda hennes musik i filmen på samma sätt som Simon & Garfunkels musik användes i Mandomsprovet. Magnolia innehåller mycket riktigt inte mindre än åtta Mann-låtar, om man räknar hennes cover på Harry Nilssons ”One” - som inleder filmen - och musiken i filmens sluttexter. En av filmens höjdpunkter är när filmens alla stjärnor från Tom Cruise till Jason Robards tolkar ”Wise Up” på ett mycket intressant sätt. Soundtrack-albumet har getts ut av Warner Bros Records och innehåller några spår från Bachelor, men även Mann-låtar som inte finns någon annanstans.
När Interscope tog över från Geffen och hade synpunkter på hur nästa Mann-album skulle låta, var det som dejà vu återigen. Ännu en gång ansågs inte Elvis Costello duga som låtskrivarpartner. (Den nya ”Fall of the World's Own Optimist” är deras första samarbete sedan ”The Other End of the Telescope”, som spelats in både av 'Til Tuesday och sedan Costello.) Ännu en gång ville skivbolaget anpassa sig efter radions skiftande önskemål, hur nu de skulle låta sex månader senare. Mann bad att få ge ut skivan själv istället. Det fick hon, men det var dyrt och tidskrävande att få köpa masterbanden. Tack vare detta får vi nu höra Bachelor No. 2 på det sätt som Mann och Gud hade tänkt sig från början.
"Vi fick tillbaka vår skiva, och Interscope var inte så omöjliga som de hade kunnat vara, tack och lov" säger Mann. "Det bolaget passar perfekt för artister som till varje pris vill ha en jättehit, dyr video och fina kläder till Grammyutdelningen. Det är deras system. Det är länge sedan artister som jag passade in i det systemet. Jag var galen som trodde att det skulle fungera för mig. Det går bara inte. Och jag är miljoner gånger lyckligare när jag får spela själv, utan att någon lägger sig i hur jag turnerar och vad jag säger i intervjuer. Det är fantastiskt - det är en enorm frihet."
Denna gång producerade Mann de flesta spåren själv, med hjälp av Brendan O´Brien och Buddy Judge. Det är inte en radikalt ny stil, men fansen kommer att få några överraskningar. "Jag ville att några låtar skulle ha samma sound som de gamla skivorna med Dionne Warwick" säger hon, och tillägger att det har blivit lite fler ballader än tidigare.
Sedan förra plattan har hon gift sig - med artistkollegan Michael Penn 1998. Betyder det att texterna blivit lite gladare? "Inte det minsta" skrattar hon. "Jag tror att ett lyckligt äktenskap underlättar när det gäller att få arbetet utfört i stället för att vara handlingsförlamad. Han är en stor hjälp för utbyte av idéer. Det är trevligt att ha en annan professionell musiker i huset."
Mann säger faktiskt att många av Bachelor-låtarna "handlar om att vara singel, oavsett om man är gift eller ej. Vissa av dem hade jag skrivit eller börjat skriva redan innan vi gifte oss" påpekar hon. "Men mitt förhållande till Michael är så unikt att det ibland inte känns som ett "förhållande", eftersom det ordet har haft en negativ klang för mig."
Den onda drömmen som handlar om kamp för kärlek och respekt är ännu inte slut i Manns egensinniga låtar, men för de fans som tålmodigt väntat på detta album är mardrömmen över. Bachelor No. 2, stig fram!